Det värsta av allt!

Igår så hände det värsta som någonsin hänt mig, och det allra värsta var att det inte hände mig utan min älskade lille Bruno. Vi var på kupolen för att vara smakråd och fika lite med Sara och Alvin.De var lite sena så vi gick och spatserade lite överallt. Det var så skönt att bara få rå om lille Bruno för en gång skull. De brukar ju få slåss om uppmärksamheten ganska ofta. Men nu var det bara han och jag. Bruno kom på att han vill åka rulltrappa. Det kunde han väl tyckte jag Vi åket upp och vi åkte ner. När vi var nere igen så ville Bruno åka upp en gång till, men han gick tillbaka till trappan som gich ner. Jag sa -Nej Bruno, kom vi måste gå runt och pekade. Bruno tittade på mig , sa-Eah, gick ett steg framåt och ramlade. Jagvar där hela tiden, såg allt och troddeinnan han ramlade att jag hade full koll, men inte. Jag tog genast upp honom,blåste på hans lilla panna och bannade min själv att jag varit så dum att jag inte fattat att det skulle kunna hända medans Bruno skriker!

Då helt plötsligt ser jag i ögonvrån Brunos lilla hand. Hans lilla lillfinger är borta! Jag blir helt hysterisk och bara skriker och skriker! Massor av folk kommer rusande för att hjälpa till (TACK!) Ambulansen kommer och jag ser hur alla hjälps åt för att hitta min lille sons finger. De hittar det inte. Vi får åka in till Falun, först till akuten, sen till röntgen och sen får vi vänta på operation. Mitt i allt ståhej så är Bruno helt otrolig. Han är nöjd hela dagen fast han måste ha jätteont och varken får äta eller dricka innan operationen. Väl på operationsbordet så låg han helt lungtoch stilla. Han älskar att pussas så bara jag var så nära att han kunde pussa på mig så var allt frid och fröjd. Det smackade högt i hela operationssalen. Operationen gick bra!

Idag så har vi fått komma hem. Jag trodde att det skulle bli skönt men det har mest varit jobbigt! Allt är ju som förut fast ändå inte. Vi saknar ett litet finger! Jag kände att jag nästan fick panik när vi passerade kupolen på väg hem. En liten del av vår älskade son är borta och vi kunde inte ens hitta den. Som tur är så är nog allt det här ett störra trauma för mig än för Bruno!